OBS! Scrolla neråt

Pisksnärta


Jag är en pisksnärta.

Ja, inte det att jag gillar att få smisk som en del gör.

Nej, smärta är inget jag gillar.

Men något jag har.

Hela tiden, jämt och ständigt och dygnet runt.

Beroende på vad jag gör och beroende av ingenting så skriker nervtrådarrna i min kropp i olika styrka och jag får inrätta min tillvaro efter detta.

Jag blev nämligen påkörd bakifrån en dag i min gamla bil på väg till mitt gamla jobb och så var det ajöss både med bil, jobb och med mitt gamla jag.

Från att ha varit en trippelarbetande, i princip ensamstående mor och hästägare så trappades det ned genom åren till - ja, inget av det där i alla fall.

I början försökte jag hålla igång karusellen och trodde att det onda skulle försvinna lika snabbt som det kommit.

Men när till slut nacken sa upp sig som stödpelare och fingrarna började tjata om tjänstledigt så insåg jag att det var dags att sadla om.

I omgångar har jag provat olika saker, men min kropp har sagt ifrån lika bestämt varje gång.

Nu fungerar jag ibland.

Någotsånär och sisådär.

Ofta i dimmiga medikatussångor.

En period lät jag alkoholen bedöva det värsta, men jag är nog inget bra alkoholistämne så jag lade även ned den verksamheten.

Men ni anar inte vad man kan bli hög på några Alvedon och medföljande Nobligan!

Livet gungar fram mellan illamående och svamligt fnurr.

Särskilt på nätterna då smärtan har avlösts som nattvakt av de saliggörande pillrenas snurriga värld.

Ni anar inte vilka intellektuella saltomortaler mina små grå tar då, vilka oerhörda akrobatiska krumbukter min knivskarpa hjärna utför!

Allt från att se hur öron rullas ihop till små rosenlila - ja, bara en sån sak! - bollar till att lösa världsproblemen genom att slumpa kapitalet som makt.

Vilka möjligheter!

Cellerna snurrar febrilt runt i väntan på kontakt och det är omöjligt att få mig att koncentrera mig på en och samma sak under flera minuter.

Särskild kontakt tycks på någon kemisk väg etableras med verbalorganen som arbetar oavbrutet.

Det är så jag märker att de små tabletterna har nått sitt målorgan - hjärnkontoret.

Jag märker det själv faktiskt.

Om inte annat så för att min son försvinner in på sitt rum och på min makes kärleksfulla leende som så småningom sprider ut sig till ett gapflabb - eller en gäspning.

Vilket som inträffar först beror på två saker:

1) hur sent jag tog tabletterna
och
2) hur lång effekt de har just den gången

Förr eller senare somnar han till slut i alla fall.

Skillnaden är stor mellan då och nu.

För när smärtan är som allra värst så tystnar jag och min själ krullar sig inåt.

Tabletterna är då enda utvägen.

Dock tar det flera timmar innan de börjar verka.

Men sedan är det kört.

För då går jag på tomgång.

Men jag tänker inte vara pilleroman för evigt, det är inte min grej.

Onejdå! Ingen ska få mig att tro att jag kommer att må så här hela livet.

Jag ska bli bra en dag, vänta bara och se.

Ja, jag vet - det har gått flera år sedan olyckan och visst har jag prova det mesta och inte hjälpte det, men det finns fler alternativ.

Det gäller bara att hitta rätt.

En sak som jag märkt är att det är oerhört svårt att bli trodd och förstådd när man är smärtpatient.

"Men du ser ju så glad ut!" är den vanligaste kommentaren.

Hej, hallå! Bor vi på samma planet?

Måste människor som inte mår bra gå som Edward Munck-modeller för att bli tagna på allvar?

Vem skulle bli gladare då?

Nej, då är det bättre att le medan jag väntar på att nerverna ska gå på semester.

Så till alla pisksnärtor och snärtar - le och se glada ut, solen finns därute någonstans. Och när den kommer - då är vi oslagbara!

sign: soldotter