Att massmedia -- radio, TV, tidningar och tidsskrifter -- har en enorm inverkan på den mentala miljön, i vilken tankar, idéer och trender lever, ser jag som närmast bortom diskussion. Det är för mig självklart att folks tänkande, "icketänkande" och opinioner påverkas av det man ser på TV och läser i t.ex. kvällstidningar. När då massmedia har ett så stort inflytande på innehållet i (och möblerandet av) våra hjärnkontor vore det rimligt att de insåg och erkände sitt ansvar.
Gör massmedia detta, tar de ansvar? Nja! Snarare ser de som sin uppgift att döda tiden (på ett intressant sätt), att massera våra skrattmuskler, att stimulera vår redan abnorma aptit för skandaler och skvaller. (Observera hur även "seriösa nyheter" får ett drag av underhållning numera, med underliga kameravinklar, rafflande bakgrundsmusik och slow-motion. Infotainment kallas detta: nyheter kryddade och serverade som underhållning. Smaklig spis!)
Att media inspirerar oss i riktning mot det ytliga, lättviktiga och infantila, ja, det är något man får leva med.Inte kommer media att ställas till svars för detta! De är ju själva den yttersta (nästan) tribunalen. (Däremot kan förstås delar av media motarbeta och balansera andra delar.)
Att denna förytligande, infantiliserande kraft tillåts verka utan motstånd, utan nämndvärd bromsning är närmast ett socialt fiasko. I sina bästa stunder kan massmedia bjuda på eftertanke, briljanta betraktelser, få oss att tänka efter. Detta är friska element i en för övrigt sjuk organism. Men i sin helhet är massmedia en insiktshämmande kraft. Inte så mycket genom sitt innehåll (det kan som sagt vara lysande) som genom sin okontrollerade, bromslösa natur. Observera tillväxten av antalet TV-kanaler, mängden nyhetsprogram i radio, det ständigt upprepade mediamantrat "Missa inte! Missa inte!". Det är centrifugalkraften som talar.
Låt mig precisera vad jag menar med centrifugal. Jag slår på TV:n en kväll. "Oj, det här ser spännande ut", tänker jag. "Missa alltså inte "Bungy-lotto", programmet där linans längd lottas fram. Programmet sänds nästa onsdag kl.19." säger hallåan. Lite senare slår jag på TV:n igen. "Oj, det där var intressant, det vill jag verkligen se". Hallåan gör mig besviken igen. "Missa inte "Valextra på håret", det interaktiva programmet där tittare ringer in och röstar fram partiledaren med den ballaste frisyren. Det sänds kl. 22 i kväll." Klockan är ju bara sju! Och när aftonen är slut, varför kan man inte bara säga "Slut för idag. Sov gott."? Nej, man måste förstås visa hela programtablån för nästa dag.
Om man vill svänga sig med ett fint ord kan man säga att detta är ickelinjärt. (Denna trendiga plattityd är verkligen smittsam. Förståelse av termen är icke nödvändig; "ickelinjär" är ett salivstimulerande tankesurrogat som sällan avkrävs definition.) På det här sättet "kryddas" TV-kvällarna med trailers, smakprov på andra program och ständiga rapporter om "vad som kommer sen". Den linjära enkelriktade tidsuppfattningen luckras upp.
Man kan också se detta som små pilar som pekar bort från nuet och häret. Inte nödvändigtvis något ont, men vad har detta för inverkan på oss? Hur inspirerar den oss? Stressade nutidsmänniskor som vi är blir vi ännu mera nufrånvarande genom en sådan skrämseltaktik. Vår redan tillräckligt stora rädsla för att inte "hänga med", för att komma på efterkälken, ökar ytterligare. Vi inspireras till konformism.
Jag tror det finns många saker man inte bör missa här i livet. TV-program hör inte dit.
Men är jag då inte en besserwisser, en som inte litar på folks förmåga att kunna välja och urskilja? Det är väl "upp till var och en" att göra sina personliga val? Förespråkar jag inte en förmyndarmentalitet?
Nej, detta handlar om samhällets och massmedias ansvar. Det är INTE egalt vad medborgare inspireras till i ett samhälle -- insikt eller infantilitet. Tvärtom, samhällets nivå och karaktär visar sig kanske tydligast i vad den inspirerar sina medborgare till. Influenserna är förstås många och det vore naivt att vänta sig enbart inspiration till mogenhet och eftertanke. Men ett samhälle i vilken eftertanke närmast är en belastning och bromsen helt saknas, där det bara gäller att "inte missa tåget" och att "hänga med i svängarna", måste finna sig i att kallas infantokrati.
Läkare som har ett mycket ansvarfullt arbete får svära en ed (Hippokrates ed) innan de börjar sin praktik. Journalister har en inte mindre ansvarfull uppgift på det mentala planet. Låt oss kräva ansvar även av massmedia, som tenderar att alltid få sista ordet, som har carte blanche på att snoka i offentliga personers privatliv, och som genom sina vinklingar både kan stötta och störta politiker, och därmed vara en politiska aktör (minus politikerns ansvar).
Inrätta en jounalistisk ed -- föreslår Bakpartiet.