"Att vidga det politiska samtalet till att innefatta etiska, filosofiska och existensiella frågor."

MEN... jag märker inte att politiker talar om väsentligheter. Jag märker inte att de talar klarspråk. Man talar om ekonomi, om tillväxt, om ekonomi, om framsteg, ännu mera om ekonomi, om trygghet, men begreppen blir aldrig utredda. Man kunde lika gärna säga blaha blaha. Det är lika (o)tydligt som "framsteg".
   Vi måste ha klarspråk. Talar vi om utveckling

• av människan?
• av snabba processorer?

• av visdom (vi är ju ändå Homo sapiens, den visa människan)?
• av muskelavlastande maskiner?

• som inre styrka?
• som omhändertagande av mysiga storebror Staten?

• om eftertänksam användning av resurser?
• om rätten till onödigheter, rätten att lägga sig till med nyrikefasoner?

• att kunna kunna köpa allt man behöver (och lite till)?

• "Av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl."

Den politiska begreppsapparaten handlar om betingade reflexer, om retorisk reflexologi. Man trycker på emotionella knappar. Det primära är att folk ska känna, inte att de ska tänka. (Filosofi fungerar tvärtom.)

"Vi börjar med att massera trygghetspunkten. Om det inte räcker klämmer vi litet på tillväxtpunkten. Nu borde saliven rinna till... I värsta fall klämmer vi till på framtidspunkten! Den är alltid öm och plågar bakåtsträvarna rejält. De flesta väljer att lydigt ställa sig i ledet framför att klassas som B-lag eller FÖRLORARE!"

Vidare säger politiker nästan ingenting som angår mig som konstnär, som filosof, som tänkare. Är sådana människor försumbara enligt dagens politiker? I så fall är politikerna, filosofiskt sett, lika försumbara.
    Detta avspeglas också i nyhetsprogrammen. När hörde Ni en filosofisk fråga avhandlas i Rapport senast? Aldrig? Det är för sällan.

Som filosof anser jag det viktigare att leverera frågor än svar.

Vad betyder de politiska begreppen?

Vem styr den så kallade utvecklingen?

Kan sökandet efter mening och livsinnehåll verkligen lösas av ekonomer, statistiker och "IT-gurus"?

Är vi säkra, åtminstone någorlunda säkra (100% kan man inte fordra) på att vår färdriktning -- nu mot IT-samhället, där tillväxten av datorer och digital kommunikation tillväxer med en fart som gör cancercellen grön av avund -- är positiv? Eller handlar saken bara om att "hänga med", "haka på" och "ligga helt rätt i tiden" à la Veckorevyn?

Ponera att vi ÄR tveksamma på vår färdriktning -- är vi då beredda att erkänna denna tvekan (ser ut som svaghet men är egentligen styrka), eller kommer vi att nonchalant visslande låtsas som att "allt är under kontroll!"?

Varför så brått? Varför inte ett lagom snabbt istället för rasande snabbt tempo? Och vem sätter egentligen tempot?

Alla talar om att inte missa tåget. Vilket av dem? Det finns aldrig bara ett tåg. (Vi har gudskelov lämnat 1996 -- "år X 2000" -- bakom oss.) Varför insinueras det att det bara finns ett tåg -- dessutom i en tid som berömmer sig över att vara pluralistiskt?

Är det inte hög tid att utvärdera vad dyrkandet av snabbhet, effektivitet och bekvämlighet har gjort med oss som människor?

Dessa frågor kan inte undvikas om vi vill ha ett samhälle som betraktar människan som mer än en konsument.
   Bakpartiets vision är ett samhälle som åtminstone försöker erkänna människan som existensiell varelse, åtminstone försöker leva upp till namnet Homo sapiens. Filosofi, poesi och konst får inte vara en perifer lyxföreteelse. Eller turistattraktion. Eller som nu under Barnstuga -98, ett sätt att marknadsföra och "sälja" Sverige.