Veckobrev v.29

To: intressenter. k@nelbulle.nu!
From: Ladislaus Horatius
Subject: Bakpartiets veckobrev (vecka 29)

Ärade Bakpartister och -intressenter!

------------------------------------------------------------------

UTBILDNING ELLER IT-BILDNING?

Läst i färsk rapport:

"Regeringen avser att under en treårsperiod avsätta 1490 miljoner för
att öka användningen av IT i skolan. Progammet består av flera delar,
bl.a. utbildning av lärare, en dator till varje lärare, datorpost till
samtliga lärare och elever och statligt stöd för Internetaccess till alla skolor."

Skolan ska fostra till kritiskt tänkande, sägs det. Men inte till IT, nänä. Det
vore att gå för långt. Nästan att fritänka.
   Bakom ett dylikt beslut ser jag olika impulser, alla lika tvivelaktiga:

KONFORMISM. IT-fieringen är i gång i hela samhället. Då kan/får inte skolan gå en annan väg. Istället för att vara en balanserande faktor i detta redan överteknologiska samhälle, en faktor som kanske skulle betona humanistiska, gärna musikaliska, värden -- lägger skolan sin tyngd på precis samma sida som datorindustrin, mobilindustrin, överhuvudtaget industrin. Hur är det, sjunker inte båtar vars alla passagerare står och väger på samma sida...? (Vad jag vet har hittills ingen i världshistorien dött av balans.)

RÄDSLA Man kan dock inte utgå från att detta beslut fattats helhjärtat, att de som står bakom tror på det "med handen på hjärtat". (Handen på hjärtat = det vi ärligt, innerst inne tror på.) Sannolikt är regeringen själv rädd för att inte "hänga med". Inte nog med att den inspirerar (=skrämmer) andra till denna rädsla, den är själv biten av bacillen. Patetiskt! Det är som ett fordon där *alla* är passagerare; ingen styr egentligen, trots att man håller skenet uppe och ivrigt låtsas som om man har både kartläsare och förare.
   Tänk på Sagan om kejsarens nya kläder. Alla är rädda för att betraktas som mindre vetande, mindre initierade -- så man jamsar med och låtsas att man verkligen SER kejsarens kläder (=IT:s fantastiskt frigörande potential). Alla och alla -- åtminstone alla vuxna som lärt sig de sociala spelreglerna. Den lille pojken (som ständigt har handen på hjärtat) är för ärlig för att jamsa med och påpekar hänsynslöst det riktiga förhållandet. Och se, då visar sig hovet vara progressivt! Det varker avrättar eller tejpar igen munnen på gossen, snarare erkänner den sanningen i hans uttalande och skrattar ut kungen.
   Sanningssägande gossar finner man här och där, men visa mig ett "hov" som så lätt låter sig tas ur sina villfarelser!
   Nu var ju fallet med naken eller påklädd kejsare viktigare som princip än praktik. Jag skulle själv inte ha något emot att se en kejsare naken emellanåt (han kunde åtminstone visa baken).
   Däremot är det viktigt *både* som princip och praktisk realitet vad man satsar pengar på i skolan. 1490 miljoner på IT kommer att påverka framtida generationer. Därmed framtiden. I teknokratisk riktning (naturligtvis). Har vi inte upphöjt maskinerna och datorna tillräckligt som det är? Har vi inte uppgraderat tillräckligt vid det här laget, konsumerat tillräckligt mycket, kan vi inte få lite sinnesro nu, så vi hinner LEVA?
   Glorifieringen av IT innebär också att kyssa Kung Bekvämlighet ni-vet-var. IT ska rädda oss från den förhatliga muskelansträngningen och göra livet ENKELT och PRAKTISKT. Ja, ja. Vi slipper gå till biblioteket (eller bokhyllan, flera meter dit), Höga Vyer (Alta Vista) klarar biffen på 10 sekunder, mobiltelefonen låter oss stå HELT STILLA medan vi ringer, osv.
   Men hur var det ordspråket sa? Draken lyfter i motvind. Och störtar i medvind.
   Är alla rädda för att flyga numera?

ROMANTIK Förlåt, romantik? Jo, i dagens febrila IT-aktiviteter ser jag faktiskt förälskelse. Man har blivit kär i datorn, en sorts massförälskelse. Datorn är förvisso, inom sina ramar, en fantastisk tingest. Men den har klara begränsningar och är INTE svaret på alla våra problem. Den är faktiskt *orsaken* till många av dem. Men när man är nyförälskad tror man bara gott om sin käresta. ALLT är vackert hos henne, hon har INGA fel, och detta bör ALLA inse och förstå.
   Annars...!
   Så ungefär är det med IT. Tongivande personer har sett datorns möjligheter och blivit betuttade. Andra förmanar dem: "Jo, men du borde se nyktert på saken, ingenting har bara en framsida" -- men detta vill de rakt inte höra. Nej, de vill att ALLA ska vara kära i den älskliga maskinen. Och de har tyvärr möjlighet att LAGSTIFTA om detta. Att investera 1490 miljoner i skol-IT är nästan ett sätt att tvinga fram en förälskelse.
   Att detta är fullständigt barockt tar inte många minuter att inse. Förälskelse måste vara frivillig -- och individuell. Tyvärr lämnar IT-samhället inte mycket plats för individualism. Visst, du kan välja mellan Mac och PC, Netscape och Explorer, men du kan inte VÄLJA BORT dem. Gammaldags brev, gammaldags samtal på kaféer utan ringande, påträngande mobiltelefoner, kommunikation utan lönsamma linor och kablar, sådana alternativ presenteras ingenstans. Ett homogent IT-samhälle är målet. (Hur var det reklamen sa? ETT LAND, ETT FOLK, ETT INTERNET. Adolf: "IT iz my middel nejm." HEIL IT!) I denna värld där färdriktningen inte ifrågasätts, där informationsmotorvägen redan är lagd (lagd väg ligger), där pluralism mest handlar om tvättmedel, mjölksorter och antalet konstiga korvar på Vattenfestivalen, där är det ingen som försvarar rätten -- alternativet -- att gå framtiden stolt till mötes, UTAN dator.
   Jo, förresten, Bakpartiet gör det.

MYCKET ELLER LITET PENGAR?

Nu säger en vän till mig att 1490 miljoner kronor inte alls är speciellt mycket med tanke på det regeringen vill göra. Men var är egentligen *mycket* pengar? En vän lånade 100 kronor av mig härom dagen, det var mycket pengar för honom. (Jag hoppas han använder dem väl.) Hade staten satsat 1490 miljoner t. ex. på en eftertänksam utvärdering av informationsteknologin, eller på en filosofisk renässans, skulle många höja på ögonbrynen: "Eftertänksamhet... det låter suspekt. Ge dom en tusenlapp. Och filosofi -- kan det löna sig?"
   Det pratas idag om ekonomiska kriser och nedskärningar, antalet bagladies (och -gentlemen) tillväxer i storstäderna, i detta datortäta land där mänskliga kontakter blir alltmer virtuella och fjärran (tele) mår många så dåligt att de måste sponsra psykofarmakaindustrin för att överhuvudtaget stå ut -- men nog har man 1490 miljoner till att IT-ifiera skolan. Jajamen, en dator till varje lärare, datorpost till samtliga lärare och elever, det är VIKTIGA saker, det.
   Säg med vad du läser och jag ska säga dig vem du är. Variant: Säg mig vad du lägger dina pengar på, och jag ska säga dig vad du är för samhälle.

KOMMUNIKATIONS- ELLER FRÅNÅKNINGSSAMHÄLLET?

Så har partiledaren varit ute och cyklat igen. Per buss. Nja, snarare var det väl busschauffören som var ute och cyklade. Ungefär så här gick det till:
   Jag står vid en busshållsplats på landet för att ta mig till större ort där jag ska ta tåget. Hållplatsen ligger efter ett mindre krön. Jag lägger ifrån mig mina väskor vid hållplatssen och rör på benen en smula. Går mot krönet för att blicka över på andra sidan; kommer inte bussen snart? Och just då kommer bussen. Jag vänder på klacken och går mot busshållplatsen. För säkerhets skull tittar jag bakåt mot chauffören och höjer handen. (Det gäller att ha ett tydligt kroppsspråk, det har tidigare möten med stressade förare lärt mig.) Nu stannar bussen och plockar upp mig. Nej, det gör han inte alls, han BARA KÖR! Är det Stenmark som sitter vid ratten: "Det är bara å åk!"
   Nå, efter ivrigt vinkande stannar bussen ändå, mitt i vägen. Tack för det!
   När jag väl går ombord utspinner sig följande lilla dialog:
   -- Vill du inte ha några passagerare??
   -- Du stod ju inte vid hållplatsen!
   -- Men SNÄLLA DU [jo, jag sa faktiskt så, ironin sitter djupt], såg du inte att jag vände mig emot dig och signalerade. Såg du inte att jag gick mot mina väskor...?
   --- Väskorna ja...
   Denna situation är förstås inte unik. Frånåkning är en del av normaliteten i Sverige, "detta märkliga land där tågen avgår i tid" (Janne Forsell). Och detta händer inte bara i stressiga Stockholm utan även ute på vischan. (Det har hänt mig i självaste Skänninge.)
   Men är det något att gnälla över, frågar Ni. Hur skulle det vara om buss och T-bana väntade in alla som stod flera meter från hållplatsen?
   Hur det skulle vara?? Jo, det ska jag tala om för Er! Sverige skulle vara ett mänskligare land att leva i.

Balansen mellan punktlighet och timing (den som kommer från vår inre klocka) -- i Sverige nästan alltid till punktlighetens fördel -- är en viktig fråga. (Avhandlas djupare i Musica humana.) Den handlar i grund och botten om huruvida människan (vars styrka är timing) ska följa maskinen (vars forte är punktlighet) eller tvärtom. Maskinen kan väl inte följa människan, säger Ni. Helt riktigt. Men människan behöver inte anpassa sig till maskinen heller, hon kan hålla en sund distans till den.
   Stockholms Lokaltrafik brukar varje år publicera statistik över hur punktliga deras avgångar varit. De är stolta över detta och menar att nästa år ska de vara *ännu* punktligare. Vad detta betyder, och vad de INTE säger, är att de nästa år ska ÅKA IFRÅN ÄNNU FLER PASSAGERARE. Personligen misstänker jag att SL-s primära mål är att vara I TID, frakta passagerare är ett sekundärmål. Kör då för Guds skull tågen tomma. Då blir punktligheten optimal!
   Som sagt, frågan är inte så bagatellartad som den möjligen verkar. Varför ska människor ständigt anpassa sig till maskinernas logik? Vem är EGENTLIGEN herre och vem slav i denna relation? Vad är det för mentalitet som skapas och uppmuntras genom dessa frånåkningar?

Detta har legat i ugnen ett tag, men nu är det hög tid för Bakpartiet att dra igång kampanjen

VÄNTA PÅ MIG! (för en mänskligare T-bana).

(Ni är välkomna att sända in egna upplevelser från frånåkningssamhället.)

Och så litet tråkiga nyheter.

BAKDAGEN

var möjligen en frustande vital och livsbejakande fest ute i landet. I Kungsträdgården i Stockholm, där jag själv befann mig, var den avslagen, nästan dödbak. Fyra (4) personer slöt upp. Ni bör då veta att utskick om Dagen B gick ut till långt fler än Veckobrevets prenumereranter (även media, TV, radio, och tidningar). Visst regnade det en del under dagen, men Bakpartister trotsar väl mindre naturkrafter.
   Eller gör de det?
   Frågan som inställer sig efter Bakdagen är ännu radikalare: Bakpartister, finns dom?
   Jag kommer tyvärr inte ifrån en malande misstanke om att det primärt är jag samt ett tiotal individer ute i landet som verkligen bryr sig om Bakpartiet. Om denna misstanke är befogad, om det är SÅ illa ställt med den politiska pluralismen här i landet,, slår jag igen konditoriet på en gång och ägnar mig åt bättre saker. Övar piano, skriver klart min nya bok, m.m.

HUR NI KAN STÖDJA BAKPARTIET

@Tipsa föreningar, skolor, journalister, media (lokaltidningar, lokalkanaler, etc.) om Partiet. Man kan inte påstå att mediabevakningen av Bakpartiet blivit tjatigt. Det har inte ens börjat. Det skrivs många artiklar om partierna på Nätet men jag ser inget om det Goda Partiet.

@Berätta om partiet för likasinnade vänner, on- och off-line.

@Sprid partiets wwwykort (http://www.bakpartiet.nu/wwwykort.htm)

(Se vidare http://www.bakpartiet.nu/support.htm )

Det var allt för i dag.

Ladislaus Horatius (b)

BAKPARTIET
Box 70, 592 22 Vadstena
http://www.bakpartiet.nu
PG: 118 54 55-1

Tillbaka till Baksidan

Tillbaka till Veckobrev