Människor, detta är en sorglig stund. Låt oss inte dränka den i champagne eller döva den med fyrverkerier. Låt oss lägga en sorgesordin över detta ögonblick. När alla skrattar och glammar bör åtminstone någon gråta. Ska vi utbringa ett fyrfaldigt leve för den lavaflod av leksaker som sköljer över oss -- mobiltelefoner, paranojamaskinen Anita, CD-växlare, turbovideoapparater och visslande nyckelknippor -- mojänger som mirakulöst förlänger vår barndom och med vilkas hjälp hela Västerlandet snart är en enda stor kindergarten, en Disneyworld full av förvuxna tonåringar?
Vi passerar ännu en milstolpe. Mot vad? Kalendern säger 1997. Själv skriver jag 1984. Min tideräkning går bakåt. Jag tror inte på framsteg längre.
"Gott nytt år!" -- denna fras är hoppets, det tanklösa hoppets, seger över erfarenheten och eftertanken. Hur skulle det nya året kunnat bli gott, när det inte är nytt, blott en sorglig fortsättning på det gamla året som inte heller det var särskilt gott?
Visst kan man hoppas, gapa mot skyarna och vänta på att en stekt kyckling ska trilla ner i munnen. Chansen är förvisso liten. Istället för att skriva brev till Jultomten borde vi köpa våra egna julklappar. Vi borde göra rätt för oss, istället för att fåraktigt vänta på bättre tider.
Ni räknar framåt, jag bakåt. Detta är en formalitet -- det viktiga är färdriktningen.
GÅR VÄRLDEN FRAMÅT? Är det någon som bryr sig? Naturligtvis. Men är det någon vid ratten som bryr sig, tillräckligt för att sakta ned, plocka fram kartan och utvärdera färdriktningen? Rentav vända bilen? Sitter det ens någon vid ratten, eller styrs världen av en autopilot (programmerad av gud vet vem) vars kurs vi varken har lust eller ork att ifrågasätta så länge färden är snabb och någorlunda bekväm, så länge teknofilerna envetet hävdar att "vi gör framsteg"?
I så fall har vi ingenting att fira.
Det finns en grundlös glädje som mest påminner om buller. Man behöver en klarsynt tragedi men bjuds i stället en oanständig fars.
Har vi verkligen samvete att vara glada i denna stund, att inte gråta?
Ska vi fira att vi slagit ihjäl ännu ett år? Ska vi skåla för X antal timmar TV-tittande, löneknegande, efter bussen-springande? Ska vi skåla för nöjen som närmast liknar lustgassurrogat? (Därmed inget ont sagt om lustgas.) Ska vi glädjas åt nya sätt att avlasta våra muskler -- fysiska, mentala, våra karaktärsmuskler -- muskler skapade för att brukas, spännas och utmanas?
Ska vi glädjas åt den sport som kallas Spara Tid, i vilken nästan alla är vinnare -- av högt blodtryck, magsår och ändad sinnesfrid? Ska vi fira att vi inte längre lever i den globala byn utan i den globala telefonkiosken (snart den globala mikrovågsugnen)? Ska vi skåla för nya processorer och nya hastighetsrekord med X 2000 (Nu ÄNNU snabbare!)? Ska vi ge en stående ovation åt Fartguden, som under trafikdödens mantel ostört ägnar sig åt sin kriminella verksamhet, arkiverad under rubriken "meningsfullt våld"?
Ska vi fira informationsteknologin (Heil IT!) och göra om oss från människor till databanker? Ska vi fira att vi över Internet kan umgås med femtio miljoner främlingar, medan vi aldrig skulle komma på tanken att umgås med vår granne vägg i vägg? (Såvida han inte har modem.) Ska vi fira den digitala revolutionen, i vilken människovärde är detsamma som datorkunskap, och dra igång ett veritabelt korståg mot de analoga hedningar som vägrar låta sig reduceras till revolutionära ON-OFF-signaler? Ska vi fira vår färd mot den Optimala bekvämlighetens land (Koma)? Ska vi hylla Tillväxten och bli supbröder med cancercellen, som också bara vill växa och växa och växa? Ska vi också fira att säkerhetsbranschen expanderar för var dag, precis som folks rädsla för det som är både meningslöst och omöjligt att försvara sig ifrån: yttervärlden? (Är det ingen som är rädd för sig själv längre??)
Ska vi glädjas åt hundratals nya TV-kanaler som snart förseglar de lufthål som veckopress, kvällstidningar och högfartsradio ännu inte täppt igen? Ska vi fira vår interaktivitet -- inte med naturen, djuren eller varandra, utan med CD-ROM-spelaren?
Ska vi applådera vår intelligentisa och våra filosofer som är diskreta nog att bespara oss sina insikter, som finkänsligt håller sig i bakgrunden för att inte störa kommersens och massmedias marknadsutropare? Ska vi också fira skolans avancerade hångel med näringslivet och en gång för alla slå fast att:
Det är stort att tänka fritt, men större att tänka lönsamt.
Ska vi önska oss fred på jorden och blunda för det enda meningsfulla kriget, den mellan materialist och immaterialist? Ska vi också applådera den ständigt sig förökande grupp av legosoldater som under sin kamouflagedräkt, sin oskyldiga titel "underhållare", bara har ett enda mål: att döda tiden, eftertanken och tystnaden?
Är det detta vi firar, hurrar för, skålar för? Inte kan väl våra nyårslöften om att sluta röka eller gå ned i vikt vara värt så många raketer?
Vi behöver förnyelse. Inte ny rekvisita utan inre nyheter. Besinning kan skapa inre förnyelse. Likaså skam.
"Gott nytt år" är en ihålig fras så länge vi resignerat accepterar väderstrecket för våra framsteg och villigt låter oss berusas av den Neoteriska Kyrkans litanior.
Vi kan stå och gapa mot himlen tills munnen är full med flugor och skräp: det regnar ändå inga kycklingar. Ej heller blir världen på minsta sätt bättre av att vi åkallar gudarna med Gula Änkan eller bengaliska eldar. Detta är modern vidskepelse, människor. Det räcker inte att mena väl en dag om året.
Jag kommer inte att önska Er ett Gott nytt år. Vi får vara tacksamma om vi lyckas hindra det från att bli ett Gammalt Dåligt År. Jag säger bara:
Fånga året. Och god natt.