Vi lever i karnevalernas och festivalernas tidevarv.
Är det något fel på det? Är inte festivaler rena vitaminsprutan för stela svenskar som glömt hur man leker?
Nja. "Lek" kan handla om ett lättsamt sinnelag (detta är inte säsongsbetonat) eller så är man helt enkelt uttråkad, varvid leken blir ett motgift mot världens -- och ens egen -- tråkighet.
Lek och skratt spelar också en ful roll som insiktshämmare. Ofta är leken ett simpelt sockerpiller, ett motgift mot eftertankens illasmakande men välgörande medicin. Vi skrattar bort och leker bort surt förvärvade insikter, byter introspektionens ädla stenar mot informationens plastsmycken.
Utveckling innebär att bli vuxen. Vår kultur, som ständigt talar om utveckling, uppmuntrar i själva verket ett pubertalt (och förpubertalt) beteende. Den ger oss ständigt nya ursäkter för att INTE växa upp. Med alla dessa frågesporter, karnevaler, sublimerade krigsspel och Internetsurfande är Västerlandet snart en enda stor kindergarten.
Förr fanns det små och stora vuxna. I dag finns det små och stora barn. Den hysteriskt övervärderade informationsteknologin, för att inte tala om den "digitala revolutionen" (i själva verket ett digitalt tyranni), är ett äventyr för pojkar. Många av våra största problem är resultatet av POJKIGT TÄNKANDE, med dess karakteristiska prylfixering och bristande humanism.
Religion är inte längre opium för folket. Festivaler är opium för folket.
Det är inte längre den som har flest prylar när han dör som "vinner". Det är den som provat på flest exotiska sporter, som ätit flest märkliga korvar.
Rätten att festa hela natten är ett heligt privilegium. Vi knäböjer inför Mångfaldens och Pluralismens avgudar (1200 programpunkter på Vattenfestivalen, 1400 på Malmöfestivalen, -95). Pripps Blå är vår nattvardsdryck, korvos vår rökelse.
Bungy-jump, gatudiskotek, fyrverkerier -- allt detta underlättar i själva verket accepterandet av en kompromissfull, vegeterande vardag. Tänk så många meningsfulla eftertankar, revisioner och (kontra)revolutioner vi skulle kunnat genomföra om vi inte ägnat så mycket tid åt att låta öl rusa genom kroppen!
Ledningen för Vattenfestivalen är missnöjda med sig själva. De har nämligen inte lyckats övertyga alla om att de bör köpa vattenpasset. Snart blir det väl tvångskommendering till festivalen. Värnplikt och bilbälte är redan obligatoriskt. Nästa steg blir lektvång och utegångspåbud. Upplysthet nås genom tramsendental meditation.
Festivalerna kommer upp ur marken som svampar. Deras antal och storlek tillväxer med en hastighet som skulle göra cancercellen grön av avund. Detta sker överallt. Alla vill numera hamna på kartan. Gudsförgätna små hålor vill också "profilera sig". Att vara liten och obemärkt är värre än döden, det ÄR döden. "Om det pratas om oss finns vi" -- det är med denna logik man krigar mot tystnaden.
Människan har en gränslös kreativitet när det gäller att hitta finurliga sätt att döva sitt samvete, att dämpa sina onda föraningar. Vi håller på att såga av grenen vi sitter på, systematiskt eliminera förutsättningarna för ett harmoniskt, t.o.m. disharmoniskt liv på jorden... men måste vi prata om det NU?? Inte orkar man tänka på sånt när man kan dricka en kall öl på en trottoarservering och känna sig kontinental!
Den energi vi lägger ner på alla möjliga festivaler skulle kunnat användas till att bromsa den moderna världens rusningstrafik till en besinningsfull, mänskligt värdig hastighet.
Men nej. Det gäller att döda lugnet och tystnaden -- SNABBT! -- för i den göms insikten, självkonfrontationen, rentav bedrövelsen. Sådant vill vi inte ha.
Tutta eld på raketerna! Mera ketchup på korven! Skål tamejfan!
Ladislaus Horatius