Mina aningar om 1999

Jag jobbar inte i Nostradamusbranchen. Jag är inte en av dessa "profeter" som siar om framtiden, fast de uppenbart saknar kristallkula.
   Däremot ska jag berätta om mina aningar.

1999 kommer att bli ett valår, ett år då vi måste välja. Ett nervöst år. Eftertanken ökar, likaså tanklösheten. Det blir svårare att vara ljum.

För dem som accepterar den västerländska civilisations kurs -- med allt vad det innebär att massmedial påverkan, datorer, accelererande livstempo och beroende av maskiner i livets alla situationer -- som egentlig, som anser att vi gör verkliga framsteg och att det i första hand gäller att hålla kursen och se till att resan blir så snabb och bekväm som möjligt, för dessa är Y2K förvisso ett problem.
   För dem som är kritiska och ifrågasätter tingens och tankarnas nuvarande ordning, som tycker att vi är på väg åt fel håll för fort, att förändringstakt och livstempo har skenat, och som ärligt talat inte begriper vad in i vassen Västerlandet håller på med, för dessa är Y2K en möjlighet.
   En möjlighet att stanna upp, titta på kartan (det var länge sen sist), utvärdera kursen och fråga:

Vill vi verkligen ha den här färdriktningen?

Eller är vår färdriktning något som vindarna (kontrollerade av Gud vet vem) dikterar, något vi inte själva orkar styra?
   Styr gör man nuförtiden bara bilar. Än så länge är det OK att ha ratt i bilen, t.o.m. broms! Att däremot styra Internets utvecklig eller samhällets... det är ju CENSUR!
   Censur är enligt senaste tankemodet UTE. Och eftersom vi blivit så trendkåta hela bunten (alla vill "hänga med": politikerna, företagen, skolan, civilisterna, ALLA) är det nästan ingen som vågar vara nonkonformist mot strömmen.

Att kalla Y2K för ett "problem", något som snarast bör bortskaffas, är ännu ett sätt att hypnotisera oss själva. Och varandra. "Lugn, bara lugn. Kursen är god, ingen kommer till skada eller glädje. Båten kommer att gunga till litet när vi passerar år 2000 men för övrigt är allt som det ska vara. Vi är på rätt väg. Det finns inget att vara rädd för."
   Så sjunger mamman sin vaggsång för det lilla barnet. Men mamman är vuxen och vet vad ett barn behöver. 1900-människan är ett barn som sjunger vaggvisor för sig själv. För var är de vuxna? Vem spelar de vuxnas roll i en alltmer infantiliserad värld?
   De vuxna borde vara filosoferna, intelligentsian, tänkarna. Men de har det för bra i sina akademiska getton och elfenbenstorn. Det är jobbigt att vara vuxen och stå för sina insikter. Nej, vi gör en filosofisk Tamagotchi istället, det är inne med eftertanke! "Sokrates vill kissa!"

Folk anklagar mig ibland för att "märka ord". Så rätt de har, utan att veta det! Att märka vad orden betyder, antyder och döljer är mitt jobb.
   Ord är inte bara ord. De är atomerna, byggklossarna i vår verklighet. De bygger meningar och tankar. Med tankar bestämmer vi (eller avstår från att bestämma) riktningen för vår färd i tiden. Tankemiljön kommer först, sedan den materiella miljön. Oljeutsläppet var som barn ett tankeutsläpp. Ändra orden, meningarna, tankarna ­ och du ändrar verkligheten.
   Byt ut ordet problem mot möjlighet. Eller ännu bättre: kris. Kris är ett ord som innehåller både problemets smärta och hoppet om harmoni. När jag tillfrisknar går jag igenom en krisfas, obehaglig men nödvändig. Jag hoppas komma ut på andra sidan sjukdomen -- frisk, med förnyade krafter och, förhoppningsvis, mera vett i skallen.

Den slarvige stundenten latar och roar sig och läser in tentan den sista veckan. (Crash course.) Den extremt slarvige studenten läser inte in tentan alls, han enbart roar sig. Sorglöshet och pliktlöshet är hans ljuva melodi. (Crash.)
   (I fabeln om myran och syrsan var syrsan förvisso en befriande lättsinning typ, en skön kontrast mot den byråkratiskt ordentliga myran. Men när vintern och svårigheterna kommer ser alla, utom de mest inbitna hedonisterna, upp till myran.)
   Vill vi vara den slarviga eller den extremt slarviga studenten? Den duktige studenten, som lär sig frivilligt och i god tid, kan vi inte vara. ("Just in time" är ett affärskoncept, inte något vi praktiserar i vår skolgång i livets skola.) Det är för sent för det.
   Men även om det är för sent för att vara ute i god tid kan vi i alla fall välja det mindre onda alternativet: att lära oss någonting i sista stund istället för att lära oss ingenting alls, eller så lite som möjligt (också en fin ambition!).

Den moderna människans våta dröm: det friktionsfria livet. Kampen mot friktionen bär nu frukt även i den psykologiska sfären. Vi lever strömlinjeformade, snabba, bekväma, knappt märkbara liv. Nja, det är att ta i, men vi önskar att vi gjorde det (det är lika illa). Ingen friktion, inga ansträngningar, inget gnissel i maskineriet.
   Men nu kommer Y2K, ett rejält gnissel, påminnande om ett ännu större gnissel i våra hjärtan och samveten. Det större gnisslet hör vi inte, det lilla hör vi. Detta är sannerligen centrifugalkraftens århundrade. Vi känner universum men inte oss själva. Vi blickar utåt, ständigt utåt, väljer information (utsikt) framför insikt, kunskap framför visdom, utveckling av maskiner framför utveckling av människomaskinen.
   Bakom maskingnisslet Y2K gömmer sig alltså det existensiella gnisslet. Vilket gnisslar värst?
   Kanske kan vi lösa det mindre problemet, men det tar inte bort det större. Om vi löser det större får vi å andra sidan högre i tak och då spelar det inte så stor roll att det gnisslar om det mindre.

Låt oss koncentrera oss på den större disharmonin, oviljan att se våra egna svagheter i ett realistiskt ljus istället för i kosmetiskt smickrande ljussättning. Goethe satte fingret på vårt problem: Man vill "vara" någon, men man vill inte växa.
    Ska vi se då Y2K som en sjukdom? Snarare som symptom. Den verkliga sjukdomen är vår inbilskhet och högfärd, vår materialism och teknochauvinism, vår enorma tilltro till maskiner, datorer, och invalidhjälpmedel för friska.
   Det fina med det lilla bullret Y2K är att det gör det lättare att uppmärksamma det större. Som sagt, vi bjuds en på silverfat serverad invitation till eftertanke. Tacka och ta emot! Inte bara Y2K-problemfixarna har jobb nu, det våras också för filosofin.

Jag tror att om vi verkligen trodde på vår kurs, skulle vi har rättat till Y2K i tid. Handen på hjärtat -- vi orkar inte riktigt bry oss. Det är fin de siecle i luften -- vi är alla aningens trötta och leda på livet. Vi har inte så mycket emot en krasch. Vi njuter öppet av bilkrascher på bio och i hemlighet av strömavbrott -- nu kommer The Real Thing. (Och den här gången är det INTE Coca Cola!)